sista veckan på sjukhuset i Banjul!
Förra veckan var vår sista vecka på sjukhuset "Edward Francis Small Teaching Hospital" i Banjul. Det har varit en bra vecka men den började lite segt. Under måndagen var vi på Antinetal där gravida kvinnor är inlagda innan de ska föda, om de av någon anledning behöver observeras eller bara för att vänta in att förlossningen ska börja på riktigt. Det var en alldeles för lugn avdelning så nästa dag bestämde vi oss för att gå till en annan avdelning, det blev en gynekologiavdelning. Där fanns allt från kvinnor som hade fått missfall till svårt sjuka cancer patienter. Där var det inte heller så livat, dock bra personal som gärna berättade för oss om de olika sjukdomstillstånden.
De sista två dagarna var vi på Postnatal avdelningen, där kvinnorna ligger efter en förlossning eller kejsarsnitt. Vissa är inskrivna där endast någon dag medans vissa är där flera veckor, oftast då för att dem fått en infektion av något slag eller blöder. Detta var en stor avdelning, 24 sängar (stor för att vara här). Här fick vi se några mammor som vi sett när vi var på förlossningsavdelningen. Ett stort problem på denna avdelningen var besökarna till patienterna. Dem hade vissa tider då besökare kunde komma, två timmar på morgonen och två timmar på eftermiddagen. Det var anhöriga som hade gjort upp läger utanför portarna, så där satt dem och väntade in tiden, och ibland smög de in fast de inte fick. Vakter vaktade porten så att ingen skulle kunna gå in utan en bra anledning (vi blev också förhörda när vi skulle in). Meningen med detta var att det inte skulle vara så fullt med folk/stökigt inne på avdelningen. Vi förstod personalen på samma gång som vi förstod att patienterna tyckte det var jobbigt att vara själva på avdelningen. Mammorna som var sjuka kunde behöva en extra hand ibland för att ta hand om både sig själva och sina bebisar och personalen kunde inte alltid hjälpa till. Det var ett dilemma!
Dessa 4 veckorna på sjukhuset i Banjul har varit otroligt lärorika. Vi vill försöka ge er den bild vi fått av sjukhuset. Vi har kanske hittills mestadels skrivit om alla brister, men det finns en hel del styrkor vi uppmärksammat och som vi vill ta efter, i hur man jobbar och ser på sitt jobb. På detta sjukhuset var dem väldigt måna om sina studenter och det var möjligt att vara med på allting som hände, bara man frågade. Handledaren hade inte alltid tid att svara på frågor men då kunde vi fråga en student istället (de var väldigt kunniga). Studenterna fick även ha stort ansvar och jobba mycket självständigt. Vi såg på dem studenter som går andra året precis som vi, att dem var såå mycket säkrare i sin roll!
Bristen på material gör att personalen improviserar med det material de har, men dem berättade att det är väldigt viktigt att komma ihåg vad som hade varit den ultimata lösningen om allt material hade funnits, så man inte glömmer bort hur ex. en provtagning egentligen ska gå till. Nästintill all personal som vi träffade på sjukhuset kändes kunniga och proffsiga.
Det finns ganska många läkare här som är från Cuba, dem var väldigt omtyckta. Sjuksköterskorna dokumenterade inte mycket men dem registrerade alla patienter i listor, skrev ner mätvärden, signerade mediciner som var givna och skrev i en bok en kort berättelse om det viktigaste som hänt på deras arbetspass. Så de hade alltså mycket tid över till patienterna! Det kändes som att stämningen var riktigt bra mellan personalen, dem skämtade och skrattade hela tiden! All personal hjälptes också åt på ett bra sätt. Dem hade inte "mina och dina patienter" utan alla hjälptes åt med alla (finns väl både gott och ont i det). Nästintill alla verkade tycka väldigt mycket om sitt jobb.
Det är lika många män som kvinnor, som utbildar sig till sjuksköterska här. Vi hörde av en barnmorskestudent att det var så även på deras område, men i hans klass var dem "bara" en tredjedel män. På avdelningarna såg vi många manliga sjuksköterskor och det kändes riktigt bra att det var så blandat.
Hygienrutinerna kunde varit väldigt mycket bättre men det kändes trots allt som att de gjorde det bästa av vad de hade att tillgå. Men handsprit mellan varje patient var ju inget som hände någonsin. Sjukvården är billig här. Vuxna ska betala en liten avgift för besök men sedan är allt gratis. Men vissa mediciner/behandlingar måste man betala, och allt finns inte här i Gambia så man får då åka till Dakar i Senegal. Det är inte många som har råd med detta. Man kan säga att det som finns att tillgå är gratis, men det botar endast vissa sjukdomar.
Det mesta som fanns på sjukhuset som material, maskiner, möbler, arbetskläder med mera var gåvor från Europa och USA. På vissa maskiner var instruktionerna på svenska. De var otroligt glada för deras gåvor! Ja detta var väl lite tankar vi hade nu när vi lämnade sjukhuset.
Nu är vi på ett Health Center i Sukuta där vi ska vara våra sista 4 veckor här. Det känns superspännande och verkar vara ett bra ställe!
